Man är vad man äter?

Är det sant som den tyske filosofen Ludwig Fuerbach sa, man är vad man äter?
Men vad händer då när man tröttnar på att äta?

Just den här veckan har jag fått i mig de extra proteiner som jag behöver för att orka stå, gå och läsa.
Det är så pass att det börjar kännas tråkigt att aldrig behöva känna någon hunger.
Aldrig vänta till den tiden på dagen då magen kurrar, och skriker efter kött, pasta och ris!

Jag upplevde samma sak då jag var i lumpen för ett par år sedan, jag gillar inte det här med att schemalägga mitt liv efter mina mål mat, till viss det kan jag göra det, men bara om det finns någon annan form av aktivitet att förhålla sig till. Som typ min träning, eller mitt sociala umgänge i överlag.
Ja menar hur mycket jag än anser det vara trevligt att bajsa, som jag tidigare utryckt i en av mina dikter, så kan jag inte se mitt ätande som enbart en aktivitet med mål att tillsist försätta mig på pottan.

Man skulle skämtsamt kunna utrycka det som sådant att jag inte äter för att bajsa, utan jag skulle nog inte uppleva mitt bajsande som en så lika trevlig sak om jag inte hade tillgång till alla möjliga former av aktiviteter vid sidan av att få bli smiskad på skinkan av pissed jag just pinkat varje gång jag droppat lite skit. Det handlar om att jag finner en ballans till kaoset som sker utanför.
Det handlar om den lugna stunden på dagen då jag kan slappna av och avnjuta en stunds isolering från världen och tid att samla tankarna eller kanske gå tillbaks till mitt sjukt naiva nyuppväckta intresse för serietidningar.