martyrskap - En kommentar

Jag blev inspirerad att skriva en kommentar eller snarare ett stickspår till ett inlägg på Jordräntas blogg.
Han kommer i sin krönika in på tanken om hur människor utan fruktan för döden är överlägsna i all världslig makt och ifrågasätter om den individuella friheten verkligen kan uppnås genom att förlora viljan att leva och därmed överkomma fruktan för döden.

Som exempel tar han upp filmkaraktärna Tyler Durden i Fight Club och Major Kurtz i Apocalypse Now. Ett annat exempel på samma beteende fann jag i filmen V for Vendetta, där Ivy blir utsatt för en brutal tortyr av hjälten V för därigenom släppa rädslan för döden och kämpa tillbaka mot sina antagonister.

Det jag vänder mig mot i det här, är själva martyrskapet. Att vara beredd att gå i döden för någonting större. Att likt bombkastar nihilisten Nechayev var beredd att avsäga sig allt egenintresse för att enbart bli ett medel i den revolutionära kampen.
Det var under en föreläsning med jorunalisten Tarik Saleh, som låg bakom uppmärsammade filmen Gitmo, och Sacrificio - Vem förådde Che Guevara som han kom in på hur Che Guevaras martyrskap gått förbi hans egentliga idéer. Vad man än må tycka om att starta flera Vietnam, så är Che idag inte mer än världens mest revolutionära Musse Pigg öron.

Så vad lär oss då historien? Jo att martyrskapet som en faktor i kampen inte är vidare genomtänkt då självmordsbombarens desperata handlande inte så mycket handlar om att finna vägar till kommunicering spridning av värdepraktiker och kollektivitet (gemenskapande). Utan snarare än att finna nya ikoner att pryda väggen med. (Se Lasse Åberg)

Lenins ord över Laura och Paul Lafargue skulle idag kanske ha lytt:
- Börjar man bli trött på att dela flygblad eller bara vänta in revolutionen är det nog högtid för en ny form av praktik, inte se det som en clean anledning att ta sitt liv!