Veckans Artificial Intelligence

- Det inträffade då jag satt och skrev på en insändare som jag skulle skicka in till svar på Liberala ungdomförbundets egen Frida Johannssson Metso insändare i UNT (Uppsala Nyliberala Tidning) debatt 31/8 (läs här) då fick mitt rättstavningsprogram spatt på mig.

"När utfrågning förvandlas till partipolitisk pajkastning

Förra onsdagen arrangerade Ungdomens Hus på en tillfrågan från ABF (Arbetarnas Bildningsförbund) och Socialdemokraterna en utfrågning av jämställdhets-, integration-, demokrati- och storstadsminister Jens Orback på Grand i Uppsala. Dit bjöd vi allmänheten och representanter från de olika partierna samt ungdomsförbunden för att kunna få tillfälle att träffa och hålla dialog med ett statsråd från regeringen.

Jag blev själv tillfrågad att sitta med som moderator. Så fort debatten gick igång stod det klart att det inte skulle bli mycket utrymme för att föra en seriös debatt på lika villkor utan det blev, som det tyvärr alltför ofta blir, en partipolitisk pajkastning. Det slängdes retoriska finesser fram och tillbaka och härskarteknikerna hopades, Det bör påpekas att det kom från alla olika håll. Själv vill jag ge ett annat perspektiv på ministerns agerande då jag minns Frida Johansson Metsos kommentar och försök att fälla Jens Orback.

Att Metso skulle vara annat än en representant för Liberala ungdomsförbundet kan det inte råda någon större tvekan om. Det skulle förklara Orbacks hårda debattstil och agerande, som jag på intet sätt vill försvara men har en full förståelse för, då det under veckorna fram till det stundande valet rått en hätsk ton. En ton som tyvärr alla inblandade parter blivit tvungna att anpassa sig till.

Jag är inte förvånad över incidenten, men något som kom som en nyhet för mig var hur ungdomsförbundens utsände kan försvåra för den icke // Beakta ordformen icke, i vanliga text kan den kännas ålderdomlig eller främmande//invigde att ge sig in i partipolitiken. Förbunden skickar ut sina ”proffstyckare” och med det försämrar de möjligheterna till att skapa ett debattklimat där alla vågar göra sig hörda och ställa sina frågor."

- Sedan när har ett rättstavningprogram kunna känna något alls? Sicken diss!

Mano de Dios (på Svenska: Guds Hand)

- För dom som inte redan visste det så har det inom den autonoma vänstern länge vurmats för det argentinska fotbollslandslaget blå/vita hemma tröja. Det kan ha att göra med att Argentina Football Association rätt och slätt förkortas AFA. Och att det inte helt uppenbara subtila tilltalar den delen av vänstern som av många benämns som träsket.

- Själv bär jag främst landslagströjan p.g.a en annan kanske ennu mer subtil anledning (oj vad djupt!) Nämligen för att hylla det snyggaste målet i världshistorien (se klippet tryck här!) som gjordes av en viss liten tjock argentinare vid namn Diego Armando Maradona i matchen mot England i fotbolls-VM 1986. På Wikipedia står det att läsa:

"Six minutes into the second half, the score was 0-0. Maradona cut inside from the right flank and played a diagonal low pass to the edge of the area to teammate Jorge Valdano and continued his run in the hope of a one-two movement. Maradona's pass, however, was played slightly behind Valdano and reached England's Steve Hodge, the left-midfielder who had dropped back to defend.Hodge (who swapped shirts with Maradona after the game) tried to hook the ball clear but miscued it. The ball screwed off his foot and into the penalty area, toward Maradona, who had continued his run. England goalkeeper Peter Shilton duly came out of his goal to punch the ball clear, with his considerable height (6'1" or 185cm) making him clear favourite to beat Maradona (5'5" or 166cm) to it. However, Maradona reached it first — with the outside of his left fist. The ball went into the goal, and the referee, (Tunisian Ali Bin Nasser), not having seen the infringement, allowed the goal."

Under presskonferansen efter matchen svarade han på journalisternas frågor om hur målet kom till med: "un poco con la cabeza de Maradona y otro poco con la mano de Dios" (översättning: "Lite med Maradonas huvud, och lite med hjälp av guds hand")
Detta kom att reta upp den engelska pressen som kvickt var ute och fördömde målet som "The Hand of the Devil" De kom även att, som med många celebriteter, att förfölja stjärnan flera år efter incidenten.

- Maradona som i tidigt skede förnekade att målet skulle gjorts med hjälp av vänsterhanden, kom i sin senare biografi att bekänna sin bedrift med orden: "Now I feel I am able to say what I couldn't then. At the time I called it "the hand of God". What hand of God? It was the hand of Diego! And it felt a little bit like pickpocketing the English."

- Kaxiga välvalda ord från en man som representerade ett land på planen som bara fyra år innan matchen så låg i krig med England om rätten till Falklandsöarna. Så till moralkakan med dagens historielektion: Ibland går det bra att bryta mot spelets regler!

Konspirationsteorier föds ur en känsla av desperation

För någon dag sedan råkade jag in i en diskussion som avhandlade en av de senaste tidens stora konspirationsteorier. Nämligen den om att 911 skulle vara något som planlagts och fullföljts av den amerikanska regeringen själv.

Här är ett exempel

Det är inget nytt utan en diskussion som förts väldigt länge, och jag själv måste erkänna att när jag såg dom två tornen falla så var min första tanke, Jävlar! Nu har fight club blivit verklighet...
Men sedan stannade till för en reflektion.

Även om den amerikanska administrationen skulle vara tillräckligt galen för att testa en sån stunt, med alla risker om att bli avslöjade, så skulle det inte spela någon roll. De intressen som det amerikanska kapitalet har för oljan i mellanöstern skulle förr eller senare bli tvunget att utlysa ett krig mot terrorism, det för att vår världsekonomi står och faller på tillgången till världens största oljereserv.

Denna vetskap är det som gör mig immun mot sådant här tänk.
Att analysera det konkreta och tränga i det abstrakta.
Där konspirationen blir improduktiv för den fortsatta praktiken, det räcker med att USA som världshegemon utlyser ett krig mot terror, så måste vi andra förhålla oss till den vedertagna sanningen. Alla vet att det är skitsnack, alla vet att det bara är för oljan, men ingen vet vad som bör göras åt det. Det skapar en känsla av desperation och rådlöshet!

Vi kan demonstrera, men sen då?
Vad för praktik är det vi kan föra här hemma som kan få slut på krig och elände?
Är det att bojkotta Israeliska apelsiner? Eller att skänka ett par hundralappar till rädda barnen en gång i månaden. Nej jag skulle inte tro det. Det kan på sin höjd ge oss ett mindre dåligt samvete och ett plåster åt planeten. Men annat än det så kan det inte förbättra vår livssituation varesig långsiktigt som kortsiktigt.

Det vi behöver är praktik som överensstämmer med anti-imperialismen, något som inte bara skänker oss ett lugn över att vi hamnat rätt i frågan. Utan även erbjuder oss en snar förbättring av våran livskvalite. Och det är just det vad jag menar klasskamp borde handla om.
Flykten från vårt alierande vardag och våran skruttiga arbetsplats.

En vidare förståelse för det kapitalistiska produktionssättet, hindrar oss från att mystifiera sånna saker som 911, men det hjälper oss även att första varför man måste överstå samhällets etiska koder och värdepraktiker, om varför det inte kan vara fel att sno på jobbet, planka på tunnelbanan om det är det du behöver för att dryga ut din lön.
Där har vi praktiken som högfrekvent måste innebära att allt tillhör alla!

Teorin och praktiken är två sidor av samma mynt!

Och en liten dikt:

Somliga tror på en konspiration

Generationer uppfödda
på konspirationsteorier
lever i
Luftslott
Av kokhet
Aska

Skuggboxas själv mot din egen spegelbild
och se att det leder till

bara ännu en

återvändsgränd